Jag läste jämt förut. Läste snabbt, ofta och mycket. Nu klarar jag knappt av några rader. Värst är skönlitteratur. Någonting påhittat. Där jag måste skapa en värld. Det som är jobbigast för mig är oftast den främsta anledningen till att människor läser, så var det för mig med. Nu kan jag inte skapa nya världar. Jag kan knappt tänka på något mer än nuet. Kan inte fantisera. Kan inte skriva nåt annat än mina känslor.
Jag saknar att läsa så himla mycket. Att äga ett språk igen. Jag tappade det när jag inte kunde läsa längre. Minnet svek mig och jag kunde varken stava eller rätt grammatik.
Tre år av universitetsstudier utan att kunna läsa. Utan att kunna skriva. Inte kunna koncentrera sig i längre än en kvart. Att veta att det finns där inne, att det funnits, och funnits bra. Att man en gång varit bra på det. Att läsa, skriva, tänka, minnas. Jag mindes allt. Nu minns jag inget.
Jag saknar att läsa så himla mycket. Det är nog det jag ser fram emot mest med framtiden. Med att må bättre en dag. Kunna koncentrera mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar